Sveriges Arkitekter i Örebro

Visningshem efter berömdheter är en företeelse som möter tusentals nyfikna turister varje år. Men vad säger de oss? Och varför finns det inga nutida motsvarigheter?

Jag har nyligen varit på studieresa i Skottland och en av höjdpunkterna var ett besök på Hill House i Helensburgh. Det är ett imponerande gråputsat hus omgivet av en stor lummig trädgård. Inomhus möts man av ideellt arbetande damer som visar runt. Det var arkitekten och konstnären Charles Rennie Mackintosh som 1902 ritade Hill House åt den välsituerade bokförläggaren Walter Blackie och hans stora familj. Tillsammans med sin hustru Margaret MacDonald inredde Mackintosh familjen Blackies hem ner i minsta detalj, med öppna spisar, väggdekorationer, möbler, lampor, textiler och till och med specialdesignade nycklar.  

The drawingroom i Hill House

De strama men ändå lekfulla rummen är fyllda av små oväntade detaljer och fyndiga lösningar.  Medan jag går omkring bland dem dras mina tankar till ett annat hem som också är öppet för besökare från när och fjärran: Carl och Karin Larssons Lilla Hyttnäs. Speciellt när man blickar ut genom det småspröjsade burspråket i ”the drawingroom” och jämför det med paret Larssons blomsterprydda förmak. Då är det lätt att se att det som vi kommit att betrakta som ursprunget till vår svenska, smakfulla inredningssträvan, i själva verket var en del i en större konstnärlig livsstilsrörslse som hade rötter tillbaka till 1700-talet samtidigt som det fick flera influenser från japansk bildtradition och muslimk stilliseringskonst.


Förmaket i Lilla Hyttnäs

En annan likhet med Lilla Hyttnäs är att det känns lite märkligt att ströva runt i ett hem, även om det är ett än så betydelsefullt sådant.
”Här åt de, se på de vackra sopptallrikarna som är framdukade ”,
”Här är det, då, toppmoderna badrummet, lägg märke till den avancerade duschen”,
”Så har vi kommit till sängkammaren, observera den fyndiga garderoben med sin lilla tittglugg.”
och så vidare. En gång var det någons privata sfär, där livets vardag och drama utspelade sig.  Det får mig att tänka vidare. För fastän det finns gott om visningshem efter konstnärer och författare, som till exempel Zorngården och Ellen Keys Strand så upptäcker jag att det framför allt rör sig om hem från 1900-talets början. Hur kan det komma sig? Många av dessa hem är resultat av donationer, kanske är det ett av skälen. Ett annat kan vara att just det tidiga 1900-talet var en gyllen era av specialbyggda lösningar och nya radikala sätt att se på bostaden.

Men ändå undrar jag, hur skulle det kännas att i framtiden få ströva omkring i dagens berömdheters rum. Skulle det säga oss mer än ett hemma hos-reportage i en glansig tidning?
”Jag hade aldrig anat att Pluras kök skulle kännas så litet” 

Går det att på det sättet fånga någons själ när de är borta?
”Astrid Lindgrens sängkammare får en verkligen att förstå hennes författarskap”.

Vilka skulle egentligen betraktas som betydelsefulla nog att dra besökare?
”Ta till höger och följ skyltningen så når ni Ulf Lundells sommarstuga, men se upp för köerna”.

Vem har egentligen påverkat hur vi ser på vårt eget hem?
”Observera Ernsts egna finurliga skåpslösningar”

Vem lyckas fånga en tidsanda både i person och i ting?
”Här i Per Gessles vardagsrum möter hans musik 80-talets nattklubbsideal i Abelardo Gonzales unika materialbehandling”

Vem skulle du vilja donerade sin intakta bostad till fromma för kommande generationernas förståelse… egentligen?

/Karin