Sveriges Arkitekter i Örebro

Nu börjar det bli dax för Arkitektlunch igen. Tisdagen den 1 mars klockan 12 träffas vi på Wobbler. Vi försöker få bordet längst in vid sofforna som vi brukar. Jag vill också påpeka att även om du inte är medlem i Sveriges Arkitekter eller i lokalföreningen Örebro så är du välkomme att titta in. Vi brukar inte bli så många och nya ansikten vore roligt. Tveka inte om du är intresserad av oss i Sveriges Arkitekter.

Välkommna!

Dessutom har jag två föreläsningstips inför de närmaste veckorna:

Genusperspektiv på byggande, boende, samhällsplanering

Tid: 8 mars kl 18.30 (Internationella Kvinnodagen) 
Föreläsare: Annika von Scheele, Eva Kåverud
Plats: Kulturhuset, Thorsson (fd Folkets Hus) Järnvägsg 8, Örebro.
Del 3 i serien "Bovisioner"
Arrangör: Hyresgästföreningen Örebro, ABF/Tankarnas Trädgård, Unifem Örebro.



Där jag kommer från - kriget mot förorten

 Jag har skrivit mer om boken här

Tid: Onsd 15 mars kl 18.30
Föreläsare: Per Wirtén
Plats: Caféscenen, Stadsbiblioteket, Örebro

/Karin

Hemligheter och rädsla är två tillstånd som idag formar och definierar våra städer. Hemlighållandet hänger samman med makt. Koncentrationer av makt gör klyftor som skadar tilliten i samhället. Brist på tillit skapar rädslor som får oss att välja att hemlighålla oss själva och våra platser.

Bilden kommer härifrån

I Hemliga städer: Rädslans urbana former av Göran Dahlberg tas vi med på en vandring genom olika sorters hemliga städer. Här finns hemlighållna städer som döljs och förtigs; till exempel kåkstäder och flyktingläger. Mot dessa ställs de självpåtaget hemliga städerna vars gränser skapas av de som finns innanför dem; inhägnade samhällen, bosättningar och atombyar. Det presenteras mängder av exempel som både känns välbekanta och överraskande. Välbekanta för att man känner igen sig i de flesta av de hemliga städerna. Även om de är just hemliga så har det talats mycket om dem. Överraskande för att sammanhanget mellan hemligheterna och rädslan framträder först när man ser på allt tillsammans.

Ingång till ChuChi tunnlarna i Vietnam. Bild härifrån

Dahlberg tar en väg genom dessa dolda hörn och väl skyddade fort som till en början ter sig planlös. Han växlar mellan olika nivåer. Färden går genom egna upplevelser, torra siffror och referenser samt generella aforistiska uttalanden som ”I de självpåtaget hemliga städerna är man rädd för alla utanför den egna staden, I de hemlighållna städerna är man rädd för alla”. Det kan till att börja med verka svävande och poänglöst. Men ju djupare man sugs in i textens alla tunnlar, privata återvändsgator och labyrintiska läger desto tydligare blir den: Rädslan som kommer krypande och infiltrerar allt omkring dig. Ju mer du gömmer dig desto närmare kommer den. Genom att ge oss alltsammans på en gång, huller om buller, skapar Dahlberg en mycket starkare effekt än en strukturerad debattbok skulle lyckats med. I alla fall sedan man kommit över en inledande förvirring.


Saskatoon i Cananda, ett gated community. Bild härifrån

Det blir det en suggestiv och berörande skildring av våra städer. Om det inte vore för att den känns obehagligt bekant skulle man kanske kunna avfärda ”Hemliga…” som den dystopiska science fiction den då och då snuddar vid. Nu är det enda man kanske kan sörja över att dess format av poetisk helhetsbeskrivning gör den svår att använda i debatter kring våra städer. För de debatterna behövs om vi vill motverka allt detta och finna andra alternativ till hemligheterna och rädslan. Annars…

Victoria Park i Malmö, ett av bokens exempel från Sverige. bild härifrån

Rädsla skapar hemligheter

Hemligheter skapar rädsla.

/Karin

När jag läste på Arkitektskolan i Lund brukade jag cylka förbi en sluten tegelfasad som av någon underlig anledning alltid fick mig att tänka på knäckebröd. Väldigt gott, krispigt knäckebröd. Det var, fick jag reda på i skolan, en tillbyggnad till Landsarkivet som 1971 ritats av Bernt Nyberg.



Därför hajade jag till när jag, i ett mail från Eva och Stig Robertson, såg att denna byggnad nu hotas av kraftig förvanskning då man vill bryta hål i de uttrycksfulla murarna och göra om dem till studentbostäder, då den inte längre fungerar som landsarkiv.



Efter långa år av bostadsångest i Lund är jag helt för byggandet av studentbostäder, men, inser jag, kanske inte till vilket pris som helst. Jag tycker att hus som inte längre kan användas till det de från början var avsedda för ska byggas om så att de blir till användning. Bra byggnader ska leva. Men jag tycker att man ska tänka sig för när man omvandlar något och inte alltid bygga om till vad som verkar mest pockande och ekonomiskt fördelaktigt. Därför har jag skrivit under namninsmlingen för att hindra alltför drastiska förändringar av Landsarkivet  Det är också därifrån bilderna kommer.



jag hoppsa att det stämmer till eftertanke och att man på så sätt finner en bättre användning som inte gör småsmulor av de vackra knäckebrödsmurarna. 

/Karin 

Just nu läser jag ett praktverk som handlar om stationsarkitektur i Sverige. Det är en tung bok (i fysisk bemärkelse) som det var väl värt at släpa hem från biblioteket.

"Stationshus - järnvägsarkitektur i Sverige" Författare: Gunilla Linde Bjur Fotograf: Krister Engström



Den har inspirerat mig till följande kavalkad av stationshus i Örebro län:



Hallsbergs stationshus: Ritades 1886 av Adolf Edelsvärd, som var chefsarkitekt vid de statliga järnvägarna mellan 1855 och 1895 och ritade större delen av den tidens stationshus längs de statliag banorna. Hallberg hade tidigare haft ett mindre stationshus av trä. men när järnvägsknuten kom att öka i betydelse behövdes en större och mer stadsmässig station.



Kumla Station: ritades år 1900 av Folke Zettervall, som var den som tog över som chefsarkitekt efter Edelsvärd. En för Sverige unik stationsbyggand som hämtat inspiration från den amerikanska arkitekten Henry Hobson Richardson som ritade asymetriska och fritt grupperade byggnader med huggstensfasader. Är det någon som vet vad det blivit av Kumla station nu? 



Mosås station: har liksom Kumla station en fasad av kalkstensnubbsten från Yxhult, ett kalkstensbrott i närheten. Det är Zettervall som varit framme här också, dock vet jag inte riktigt när...



Järle Station: är Sveriges äldsta bevarade järnvägsstation. Troligtvis är den ritad av någon av bröderna Kumlien och byggd 1854. Nu är den en del av muséeijärnvägen mellan Järle och Nora. Läs mer här.

  

Nora Station: Drivs numera av Nora Bergslags Veteran-Jernväg och ligger väldigt fintvid sjön Uskens strand. Det står inte något om den i boken, men jag gissar på en av Kumlienarna någon gång vid 1890-talet.



Grythyttans station: Ritades av Axel Kumlien som tilsammans med sin bror Hjalmar var arkitekt vid den privatägda Bergslagens järnvägar.  Den var en trävariant av en serie typhus som man använde sig av. Jag vet inte exakt när det byggdes. Jag tror inte att det längre går några tåg här och jag är inte heller helt hundraprocentigt säker på att stationshuset står kvar. Är det någon som vet?

Eftersom det nu blivit ett så långt inlägg sparar jag stationerna i Örebro tills lite senare.
/Karin

Vinnaren av arkitekturguiden "Uppåt Väggarna" blev Peter Sörensen, en av de sex som var med och tävlade. Peter Sörensen är initiativtagare till Operation Karlstad, en ideell, partipolitiskt obunden organisation som verkar för en öppen och aktiv debatt i stadsmiljöfrågor som rör Värmland i allmänhet och Karlstad i synnerhet. Läs mer på Operation Karlstads stadsmiljöblogg.

Grattis Peter!

/Karin

Ni har väl inte glömt att ni kan vinna en arkitekturguide över Örebro genom att lämna en kommentar på det här inlägget. Kom igen nu! Vinstchanserna är väldigt stora!

Dessutom vill jag påpeka att jag lagt in en länk till Svensk Form i Örebro i vår länklista. Kolla in deras spännande program för våren.

/Karin