Sveriges Arkitekter i Örebro

" Som ung drömde jag om att bli arkitekt, men jag lyckades aldig klara inträdesproven till skolorna. Jag blev tidningsskrivare istället utan utbildning eller ambitioner. Så här i efterhand tror jag att jag älskade hus och byggnader på ett alltför orimligt, hängivet sätt för att ha kunnat bli arkitekt. Fasader, proportioner,ljus som faller genom fönster, rummens egenheter och stämningar, avlagringar av levt liv: det talade alltid till mig på ett språk som var så mycket enklare att förstå än människors. Visst kan hus både vara motsägelsefulla, en del nästan ondsinta, men till skillnad från människor så visar de sig genast som de är.


Målsning av Chelsea James via PaintBlog

Ibland känns det som om mitt inre mest består av rader av rum som jag passerat igenom under mitt liv. Jag minns dem alla meed stor tydlighet. /.../ Hus och människor. När jag tänker på en person, så ser jag ofta ett visst rum framför mig. Inte alls alltid ett rum där jag verkligen sett dem, utan lika gärna ett ställe där jag på något sätt tycker att de passar in"

Okej, jag vet att det är ett överlångt citat, men jag tycker att det beskriver en känska som arkitektur ibland inger mig. Citatet kommer från romanen "Herrgården" av den svenska författaren Anna-Karin Palm. Jag kan rekommendera hela boken.

/Karin

Hemligheter och rädsla är två tillstånd som idag formar och definierar våra städer. Hemlighållandet hänger samman med makt. Koncentrationer av makt gör klyftor som skadar tilliten i samhället. Brist på tillit skapar rädslor som får oss att välja att hemlighålla oss själva och våra platser.

Bilden kommer härifrån

I Hemliga städer: Rädslans urbana former av Göran Dahlberg tas vi med på en vandring genom olika sorters hemliga städer. Här finns hemlighållna städer som döljs och förtigs; till exempel kåkstäder och flyktingläger. Mot dessa ställs de självpåtaget hemliga städerna vars gränser skapas av de som finns innanför dem; inhägnade samhällen, bosättningar och atombyar. Det presenteras mängder av exempel som både känns välbekanta och överraskande. Välbekanta för att man känner igen sig i de flesta av de hemliga städerna. Även om de är just hemliga så har det talats mycket om dem. Överraskande för att sammanhanget mellan hemligheterna och rädslan framträder först när man ser på allt tillsammans.

Ingång till ChuChi tunnlarna i Vietnam. Bild härifrån

Dahlberg tar en väg genom dessa dolda hörn och väl skyddade fort som till en början ter sig planlös. Han växlar mellan olika nivåer. Färden går genom egna upplevelser, torra siffror och referenser samt generella aforistiska uttalanden som ”I de självpåtaget hemliga städerna är man rädd för alla utanför den egna staden, I de hemlighållna städerna är man rädd för alla”. Det kan till att börja med verka svävande och poänglöst. Men ju djupare man sugs in i textens alla tunnlar, privata återvändsgator och labyrintiska läger desto tydligare blir den: Rädslan som kommer krypande och infiltrerar allt omkring dig. Ju mer du gömmer dig desto närmare kommer den. Genom att ge oss alltsammans på en gång, huller om buller, skapar Dahlberg en mycket starkare effekt än en strukturerad debattbok skulle lyckats med. I alla fall sedan man kommit över en inledande förvirring.


Saskatoon i Cananda, ett gated community. Bild härifrån

Det blir det en suggestiv och berörande skildring av våra städer. Om det inte vore för att den känns obehagligt bekant skulle man kanske kunna avfärda ”Hemliga…” som den dystopiska science fiction den då och då snuddar vid. Nu är det enda man kanske kan sörja över att dess format av poetisk helhetsbeskrivning gör den svår att använda i debatter kring våra städer. För de debatterna behövs om vi vill motverka allt detta och finna andra alternativ till hemligheterna och rädslan. Annars…

Victoria Park i Malmö, ett av bokens exempel från Sverige. bild härifrån

Rädsla skapar hemligheter

Hemligheter skapar rädsla.

/Karin

Kanske har ni redan hört talas om den nya arkitketurguden för Örebro som dök upp i bokhandlarna strax innan jul. Eftersom vi råkar ha ett extra exemplar av "Uppåt väggarna" av Bo Helgesson hemma så tänkte jag nu anordna en liten utlottning här på bloggen.

Tävlingen är öppen för alla som läser den här bloggen. För att delta gör så här:
Lämna en kommentar till detta inlägg senast söndagen den 6 februari (två veckor efter att jag skriver detta).
Tänk på att fylla i en mailadress i formuläret så att jag kan nå dig om du vinner. Adressen kommer inte synas för andra.

Hoppas att många deltar!



Läs mer om boken här

/Karin

 Under de senaste ledigheterna har jag hunnit läsa lite. Här kommer ett lästips för både arkitekter och andra som intresserar sig för stad och hur man tänker på centrum och perifieri :

Per Wirténs bok om Stockholms förorter har låtit tala om sig. Jag tror att det beror på att det finns ett sug efter ett nytt sätt att beskriva och berätta om stadslandskapet omkring oss.

Under två dager vandrar han till fots från Heron City via Skärholmen - Flemmingsberg - Stuvsta - Rågsved - Årstad in till Gullmarsplan. En vandring som täcker olika aspekter på Stockholms södra förorter som Wirtén idenifierar sig med och låter återspeglas i de självbigografiska passagerna där han berättar om sin bostadskarriär i förorten: Som barn i radhus, nyligen hemifrånflyttad i ett av Flemmingsbergs färgglada skivhus, som famijebildare i yttligare ett radhus. I Stockholm verkar det förutsättas att man strävar in mot centrum men Wirtén slår ifrån sig. Det är i förorten han hör hemma och han sörjer över att den är så negativt beskriven.

för att råda bot på detta går han på djupet med olika förortsföreteelser som till exempel Shoppingstaden, Den gröna staden, Bilstaden, Miljonstaden, Villastaden och så vidare med hjälp stadsbyggnadsidérnas uppkomst, de ekonomiska förutsättningarna bakom, mediers och populärkulturens skildringar och de internatinella parallellerna.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till hur mycket jag, som inte känner vidare mycket av Stockholms södra förorter, skulle få ut av den här boken, men jag blev positivt överraskad. Viss Stockholmscentrering finns förstås, men beskrivningar och perspektiven är på sätt och vis så generella att de berör även andra städer och det sätt vi tänker på dem. Samtidigt ger den en föjdjupad förståelse för stadens helhet.

Sen får man ju komma ihåg att Wirtén är journalist och inte arkitekt. Han ser det som sin uppgift att beskriva förorten ur olika perspektiv, men inte att föreslå förändringar. Jag kommer hela tiden på mig själv med att fortsätta hans tankebanor. Det märks till exempel vad det gällerhans resonemang om trafiken. Idag binds Stockholms förorter både samman och avgränsas av en jättelik, svårpenetrerad biltrafikstruktur, som gör det svårt att få olika åtskilda delar att hänga ihop både mentalt och fysiskt. Wirtén ser det som ett problem men kan inte föreställa sig något annat. Men med lite god tur bidrar den här boken och annan positiv uppmärksamhet på förorter till just det. Jag rekommenderar därför "Där jag kommer ifrån" till den som vill få nya utgångspunkter att tänka vidare ifrån, hur kan man göra det som är bra än bättre?   

Per Wirtén har en blogg där han skriver om saker han funderar på, framför allt inom politiken. Ibland tittar en liten fråga om stadsbyggnad kanske fram. (?) Där går det ocksa att beställa hans bok.

Ta en titt i tidskriften  05/10, med tema Politik. Där finns bland annat en artikel om arkitekturpolitik och en intervju med Moa Tunström, som ifrågasätter "Den goda staden"...Plus lite till.  

Vilka begrepp använder vi idag när vi formulerar visioner om vår stad? Och hur lägger vi positiva och negativa laddningar i dessa begrepp?

Det är vad Moa Tunströms "På spaning efter den goda staden" med undertiteln "om konstruktioner av ideal och problem i svensk stadsbyggnadsdiskussion" handlar om. Detta är en doktorsavhandling på CUReS, (Centrum för Urbana och Regionala Studier) som är en kulturgeografisk forskningsmiljö inom Örebro Universitet.


Här beskrivs begrepp inte som något oföränderligt och absolut utan som något som ständigt omvandlas genom olika uppfattningar om hur Staden är, hur den bör vara och vad den kan bli. Ett exempel är täthet: något som kan låta som en neutralt mängdbeskrivning, men som tidigare kan ha haft en nästan negativ klang och som nu ses som något positivt, något man vill skapa. Ett annat exepel är modernismen, en -ism som i dagens stadsbyggnadsdebatt då och då används som ett skällsord, något man tar avstånd ifrån. I motsats till modernismen står den traditionella staden, en förlorad idyll som en gång krossats och nu bör fungera som förebild.

Tunström har gått igenom publicerade texter från Boverket, stadsmiljörådet (ett råd som på uppdrag av regeringen ska uppmärksamma stadsutveckling och simulera till debatt) och tidskriften Plan mellan 1988 och 2003 för att på så sätt finna de begrepp, formuleringar och laddningar som blivit centrala för vårt sätt att tala, skriva och tänka kring staden. Av studiematerialet kan man tänka sig att det är ett "vi" som innefattar planerare, forskare, tjänstemän, politiker, specialister och arkitekter men också att det är begrepp som i olika utsträckning sprids från dessa facktexter via debatter och artiklar till allmänheten. Samtidigt är källorna knappast de första som formulerat de flesta av begrppen som tas upp, de gör dem snarare officiella och gällande.

Slutsatserna beskrivs i tre kapitel som tar upp hur texterna behandlar hisoria och tradition, hur man beskriver Staden och stadslivet samt hur detta leder fram till och påverkar planeringsprocessen och planerarrollen. Om man vill läsa avhandlingen i lite urval så är det nog dessa kapitel jag skulle rekommendera en stads- och planeringsintresserad läsare. Samt också avslutningskapitlet som tar upp motröster och alternativa stadsbilder.

För det är en doktorsavhandling och som en sådan är ställer den vissa krav på sin läsare, men jag har som yrkesverksam arkitekt, intresserad av staden ändå haft god behållning av den. Möjligtvis skulle jag ha kunnat önska mig ett bredare sammanhang, kanske ett historiskt perspektiv som gick lite längre tillbaka. Nu förutsätts det att man ska känna till sammanhangen som finns omkring.

Men det vore synd om man kände sig avskräckt, för det känns som det är en bok som behövs. Den borde läsas av politiker och yrkesverksamma som riskerar att fastna i floskelfällor när man talar svepande och kanske medvetet luddigt. Se den som en uppmaning att stanna upp och tänka efter och inte bara låta sig ryckas med av formuleringarnas falska konsensus. Vad menar vi när vi säger Stad?

/Karin

PS Det finns vissa möjligheter att be Moa Tunström komma och föreläsa för oss. Skulle det vara intressant? DS