Sveriges Arkitekter i Örebro

Vem äger staden och vem har rätt till den? Vad händer med platser som lämnas utanför stadsplaneringens förändringsiver? Vem bryr sig om och vem formar dem - hur formar de oss? Det är frågor som dyker upp när jag en söndag tar mig runt på upptäcktsfärd i Örebro.

En träda i stadsrabatten, en tom ruta som väntar på innehåll, en plats som är utan tidsbegrepp och samtidigt fast i en tid som varit eller som är i ständig rörelse i tiden genom att den tillåts förändras organiskt. Det är en spännande, oförutsägbar plats som på ett helt annat sätt än tillrättalagda stadsmiljöer lockar fantasin och upptäckarlusten hos mig. Barnet kommer fram och vill leka, bygga egna världar, fylla platsen med sin egen mening. Trött på EU-lagar om säkerhetsavstånd och prefabricerade standardmodeller jublar jag inombords när jag kommer ifrån de vanliga tråkigt tillrättalagda platserna. Jag blir naivt kreativ. 

Kanske fler än jag har insett vikten av att ta vara på det oplanerade, det till synes kaotiska och meningslösa. Det är inte bara barn som gillar att leka i skogsdungar och vindsförråd, ställen som ger utrymme för egna fantastiska verkligheter just därför att de är ogenomtänkta; kaos föder kreativitet.  Där finns inte ett formspråk som tydliggör funktion och uttryck utan varje besökare har tolkningsfrihet. Det finns en själ i det obestämda och estetiskt negligerade, en mystik och en historia - eller kanske rentav flera - som man själv författar. Där finns vrår och gömda föremål som gör att det tar tid att förstå platsen. De är spännande och avskilda från livet utanför, nära men långt därifrån. Spänningen består delvis, åtminstone för mig, i frågan om varför de lämnas, dessa planeringens ingenmansland mitt i stadens omgivande välordning.

Som arkitekt ställs man hela tiden inför platser som ska formas, funktioner som ska in i en lösning i en tilltalande förpackning. Design, användning, krav, tekniska förutsättningar, ideal och ekonomi är faktorer som formar våra miljöer. Ofta blir offentliga platser tråkiga för att de ska rymma så många funktioner och viljor. Arkitekturen blir opersonligt ytlig, formspråket mumlande, designen bekvämt okontroversiell - som ett mingelparty där gästena nervöst smilar, smuttar och småtuggar snittar. Är det så en stad måste vara för att tillfredsställa medborgarnas behov? Jag tror - och framförallt - hoppas att svaret är nekande! 

Jag vet inte om det är möjligt att skapa de värden som finns i en plats som får utvecklas fritt. Mystik, historia och identitet är begrepp som inte låter sig fångas hur som helst. Det minutiöst genomtänkta saknar det djup som det friväxande har. Alla miljöer har potential att inrymma dessa aspekter, det är bara en tidsfråga om livet får utvecklas. När besökarna blir betraktare och så småningom deltagare kan man börja skönja en mer abstrakt, djup dimension; platsen får en identitet, en själ om man så vill. 

Jag vet att våra offentliga, såväl som privata, miljöer formas och omformas över tid, vissa mer frekvent än andra. Det är inget negativt utan helt enkelt nödvändigt för det liv som ska levas där. Men då och då, särskilt som någon som ofta kommer i kontakt med det nya och dess idéer, kan det vara skönt att se på det oordnade och le. För att det får vara ifred från välmenande omvandling och ge plats åt drömmarna.

Tisdagen den 11 maj hade Svensk Form i Örebro en stadscykling (som stadsvandring fast på cykel) ledd av Antikvarie Eva Fransson. Den fokuserade framförallt på modernismen i södra Örebro. En mycket givande tur som gav mersmak. Här kommer lite bilder på vad vi såg:

Har ni sett att det hänt något kring Nikolaikyrkan under vintern?

Det har gjorts en ny trappa upp till entrén på kyrkan södra långsida, man har lagt till dett kedjestaket mot stortorgssidan och det har byggts en minnesplats bestående av 10 stenkudber i en oval.



Eftersom jag blir nyfiken på vilka tankar som ligger bakom dessa förändringar så ringer jag till Kyrkogårdsförvaltningen där jag får tala med Hans Hallberg. Han berättar att man i samband med ombyggnaden av Stortorget ville markera skillanden mellan torget och kyrkbacken och därmed göra kyrkbacken mer skaralt betonad. Utformningen är gjord i samverkan mellan Nikolai församling och kyrkogårdsförvaltningen. 



Mest nyfiken är jag på den nya minnesplatsen och Hans Hallberg som till stor del stått för utformningen av den berättar att idén uppkom vid studieresor och att platsen är tänkt som en värdig samlingsplats vid stora sorgehändelser eller en plats för ensamma tankar, kanske på någon som begravts på annan ort. Tanken är att utformningen ska vara mneutral nog för att tala till människor oberoende av religion.



De röda stenarna av älvdalskvartsit ska ankyta till det röda tornet på den annars graå kyrkan. I två av stenkuberna finns inbyggd belysning som utformats av Stefan Peterson.



En officiell invigning ska hållas nu under våren, när de sista detaljerna färdigställts.Kyrkogårdsförvaltningen har även flera projekt på gång, bland annat minneslunderna vid norra kyrkogården och Kräcklinge kyrka.

Vårt sätt att sörja är statt i förändring och det ger nya platser. Jag tänker på det när jag läser en artikel om forskaren Anna Peterson vid LTH som skriver en doktorsavhandling om de spontana minnesmärken som människor upprättar vid vägen efter en dödsolycka. Hon har intevjuvat anhöriga, yrkesförare, transportarbetarförbundet, vägverket och utomstådende som passerar minnesplaterna. Hur ser sörjande, lagen. samhället och omvärlden på dessa minnesmärken? Kanske är det så att vår sogt finner nya platser i vardagen. Läs artikeln här

/Karin