Nyheter vid Nikolaikyrkan
Har ni sett att det hänt något kring Nikolaikyrkan under vintern?
Det har gjorts en ny trappa upp till entrén på kyrkan södra långsida, man har lagt till dett kedjestaket mot stortorgssidan och det har byggts en minnesplats bestående av 10 stenkudber i en oval.
Eftersom jag blir nyfiken på vilka tankar som ligger bakom dessa förändringar så ringer jag till Kyrkogårdsförvaltningen där jag får tala med Hans Hallberg. Han berättar att man i samband med ombyggnaden av Stortorget ville markera skillanden mellan torget och kyrkbacken och därmed göra kyrkbacken mer skaralt betonad. Utformningen är gjord i samverkan mellan Nikolai församling och kyrkogårdsförvaltningen.
Mest nyfiken är jag på den nya minnesplatsen och Hans Hallberg som till stor del stått för utformningen av den berättar att idén uppkom vid studieresor och att platsen är tänkt som en värdig samlingsplats vid stora sorgehändelser eller en plats för ensamma tankar, kanske på någon som begravts på annan ort. Tanken är att utformningen ska vara mneutral nog för att tala till människor oberoende av religion.
De röda stenarna av älvdalskvartsit ska ankyta till det röda tornet på den annars graå kyrkan. I två av stenkuberna finns inbyggd belysning som utformats av Stefan Peterson.
En officiell invigning ska hållas nu under våren, när de sista detaljerna färdigställts.Kyrkogårdsförvaltningen har även flera projekt på gång, bland annat minneslunderna vid norra kyrkogården och Kräcklinge kyrka.
Vårt sätt att sörja är statt i förändring och det ger nya platser. Jag tänker på det när jag läser en artikel om forskaren Anna Peterson vid LTH som skriver en doktorsavhandling om de spontana minnesmärken som människor upprättar vid vägen efter en dödsolycka. Hon har intevjuvat anhöriga, yrkesförare, transportarbetarförbundet, vägverket och utomstådende som passerar minnesplaterna. Hur ser sörjande, lagen. samhället och omvärlden på dessa minnesmärken? Kanske är det så att vår sogt finner nya platser i vardagen. Läs artikeln här
/Karin
Det har gjorts en ny trappa upp till entrén på kyrkan södra långsida, man har lagt till dett kedjestaket mot stortorgssidan och det har byggts en minnesplats bestående av 10 stenkudber i en oval.
Eftersom jag blir nyfiken på vilka tankar som ligger bakom dessa förändringar så ringer jag till Kyrkogårdsförvaltningen där jag får tala med Hans Hallberg. Han berättar att man i samband med ombyggnaden av Stortorget ville markera skillanden mellan torget och kyrkbacken och därmed göra kyrkbacken mer skaralt betonad. Utformningen är gjord i samverkan mellan Nikolai församling och kyrkogårdsförvaltningen.
Mest nyfiken är jag på den nya minnesplatsen och Hans Hallberg som till stor del stått för utformningen av den berättar att idén uppkom vid studieresor och att platsen är tänkt som en värdig samlingsplats vid stora sorgehändelser eller en plats för ensamma tankar, kanske på någon som begravts på annan ort. Tanken är att utformningen ska vara mneutral nog för att tala till människor oberoende av religion.
De röda stenarna av älvdalskvartsit ska ankyta till det röda tornet på den annars graå kyrkan. I två av stenkuberna finns inbyggd belysning som utformats av Stefan Peterson.
En officiell invigning ska hållas nu under våren, när de sista detaljerna färdigställts.Kyrkogårdsförvaltningen har även flera projekt på gång, bland annat minneslunderna vid norra kyrkogården och Kräcklinge kyrka.
Vårt sätt att sörja är statt i förändring och det ger nya platser. Jag tänker på det när jag läser en artikel om forskaren Anna Peterson vid LTH som skriver en doktorsavhandling om de spontana minnesmärken som människor upprättar vid vägen efter en dödsolycka. Hon har intevjuvat anhöriga, yrkesförare, transportarbetarförbundet, vägverket och utomstådende som passerar minnesplaterna. Hur ser sörjande, lagen. samhället och omvärlden på dessa minnesmärken? Kanske är det så att vår sogt finner nya platser i vardagen. Läs artikeln här
/Karin
Kommentarer
Trackback
